Det nya jobbet

Det är liksom inte helt lätt (oavsett anledning) att byta jobb när man närmar sig sin 50-årsdag.

Det tröttheten, den tröttheten… Inledningen var så tröttsam att jag tänkte jag aldrig mer skulle orka med något annat än att äta, sova och gå till jobbet (och möjligtvis även gå hem därifrån också).

Nya intryck, nya verktyg, nya (och nygamla) arbetskamrater – allt känns nytt. Ändå så vet jag att jag är på rätt plats för min bakgrund och kompetens.

En del av mitt nya jobb är att jobba i utvecklande IT-projekt. Vi arbetar i kontorslandskap. Det har jag gjort tidigare i mitt liv – inga konstigheter! Mitt fulla fokus ligger i att inte störa någon annan, så jag har stenkoll på röstvolym och liknande saker.

Vi sitter vid egna skrivbord med avskärmare runt. Svårt att förklara exakt – men framför och vid sidan av våra respektive arbetsplatser finns det en 5 cm tjock textilbeklädd avskärmare, som går från golvet och ca 1,5 meter upp.

I en liten paus i ett kreativt möte går jag förbi en kollega i kontorslandskapet och kollar ifall hon fick igång sina hörlurar. (Vi får låna hörlurar att koppla till datorn för att avskärma oss ytterligare, i de fall det behövs.)

Jag lutar mig ner mot henne vid sidan av avskärmaren och ställer min fråga med låg och icke störande röst. Precis när hon besvarar min fråga händer något helt oförklarligt. Mitt huvud dras mot kanten på avskärmaren och jag sitter fast… Skrämmande!

”Oj, vad konstigt!”, säger jag med samma viskande uttal.
”Vadå?”, säger hon. (Hon har inte ens förstått att jag fastnat med örat i någonting.)
”Jag tycks ha fastnat på något konstigt sätt….”, säger jag och ser nog lite rädd ut och fortsätter: ”Här vid örat – jag sitter fast!”

Jag visar med båda händerna och känner då att mina (högst oäkta) örhängen sitter stenhårt fast i avskärmaren.

Då går det upp för mig att,  i avskärmaren sitter det en hyfsat stark magnet… Förmodligen för att kunna koppla ihop flera avskärmare på rad. Precis där magneten fanns valde jag att låta mina kattguldsörhängen komma liiite för nära… och jag satt verkligen fast!

Kombinationen av att inte störa, asgarva och be en hyfsat okänd människa att hjälpa mig loss är inte en framgångsfaktor i ett kontorslandskap… (Jag hade skrattat så jag inte fått luft om jag bara kunnat!)

Jag ryckte nog bort huvudet till slut – så ett av örhängena släppte från örat och satt kvar i magneten. Bakstycket till örhänget satt kvar bakom örat (kanske chockat det med?).

Jag tog loss örhänget, satte fast det igen och gick tillbaka till mitt kreativa möte.

Efter en liten stund kommer min hörlurs-kollega med min telefon. Den hade jag lämnat på hennes skrivbord i rena förskräckelsen.

Genom glasdörren till vårt mötesrum ser jag sedan hur hon sätter fast både bestick och saxar i olika vinklar mot denna ytterst starka magnet. Är det konstig att man fastnar med små metall-creoler då? Nä, men ytterst obehagligt och oväntat!  😀

Dragningskraft i jobbet!?

Annonser
Publicerat i Vardag | 1 kommentar

Hemresan – som blev liiite längre än tänkt!

Så – vi var alltså på Kap Verde en vecka… Vi som båda (på var sitt håll) hittills varit ”Kanarieöarna-nördar”!

Resan till (och från) Kap Verde är 2-2,5 timmar längre än en resa till/från Gran Canaria. På ditvägen blev det annonserat av kaptenen att resan skulle ta hela 8 timmar! För egen del applåderade jag och kände lycka för att få njuta ytterligare tid av charter-airen. Men min älskling var inte lika imponerad. Dock fick vi en heeeelt fantastisk ditresa. De nästan 8 timmarna kändes ju inte så jättelånga ändå, blev omdömet från han som inte gillar långa flygningar. Berodde tydligen på resesällskapet… 😀

Nåväl, nu var det hemresan detta ska handla om.

Det var en lika trevlig flygresa hem som dit! Den var även ”bara” 7 timmar lång. Det man ska veta då, är att planet lämnade ön kl 14:45 (lokal tid = svensk tid minus 2 timmar) och vi lämnade hotellet kl 11:30 lokal tid. Det tar lång tid att ta sig igenom säkerhetskontrollerna på Kap Verde. Du får visa ditt pass fem gånger innan du får komma ombord på planet, de beslagtar (nästan) alla tändare i alla väskor och MasterCard-kort fungerar INTE i Taxfree-butikerna. När 480 passagerare ska visa sitt pass fem gånger, lämna ifrån sig tändare i parti och minut samt var och en bli varse att MasterCard-korten inte fungerar – så förstår man att flygplatsrutinerna tar sin lilla tid.

Vi hoppar till Arlanda,  kl 00:05 (lokal tid) – Landning!

Hundvakten Pappa ska hämta oss utanför avgångshallen (det är bättre att vi går en trappa upp och ut, än att privatchauffören ska behöva trassla sig in på parkering vid ankomsthallen och betala hutlösa parkeringsavgifter) på Arlanda. Så snart jag får sätta igång telefonen så får jag kontakt med hundvakten Mamma (som ju är hemma och vaktar hunden). Jo då, pappa är på väg mot Arlanda *tummen upp*!  Känns ju som att vår plan på att kunna ta bilen från hundvakterna Mina föräldrar, ca 10 mil till ”vårt” hem, går i lås…

Ack så fel vi trodde..

Vi kom från ett utomeuropeiskt land och ALLA 480 passagerare behövde visa sitt pass för totalt 2 svenska noggranna passpoliser på Arlanda. Efter det så hade visst våra svenska bagageingenjörer anammat ”mañana”-mentaliteten (på Kap Verde heter det ”No Stress”), så det tog en evinnerlig tid att få väskorna.

Under tiden har jag haft kontakt med pappa i telefon. Han har avvaktat en bit utanför flygplatsområdet för att, på min signal, kunna köra smidigt fram till avgångshallen.

När vi passerar tullen så ringer jag och säger att vi är snart på utsidan av flygplatsbyggnaden. Pappa ska köra fram!

Väl ute i kylan (våra varma ytterkläder ligger i en kasse i pappas bil) så är inte pappa där. Vi rör oss en bit mot infarten till avgångshallen och hoppas och tror att han är i närheten.

Telefonen ringer. ”Hej, det är pappa! Jag FÅR INTE IGÅNG BILEN!”

Han står på en parkeringsficka vid en informationstavla en dryg kilometer utanför Arlandaområdet och kommer ingenvart…

Skönt för mig att känna att jag blir konstruktiv och relativt lugn. Jag löser detta med att föreslå att vi tar en taxi som har startkablar till pappa, där han är. Pappa tycker det låter bra. Jag lovar ringa när vi sitter i taxin.

Här gick det lite snett. Det fanns den här dagen och tiden på dygnet inte en enda taxichaufför som ens visste vad startkablar är för någonting… Det fanns inte EN ENDA taxichaufför som ville ta en så kort körning.

Det gjorde mig så ont att det finns människor som inte vill hjälpa till när man förklarar vad som hänt och det dessutom är en svår tid på dygnet att få tag i andra bekanta som kan hjälpa till… I klartext så blev jag heligt förbannad vilket jag tydligt visade de som hade taskig attityd och dristade sig att kläcka plumpa kommentarer…

Vi hittade en tillslut en shuttlebuss (en sån som kör till och från långtidsparkeringar) med en as-skön ”Chaufför-Berra” som lät oss åka med till korsningen före pappas ofrivilliga parkering.

Det var fantastiskt skönt att tillslut få sin jacka, halsduk och vantar och sätta sig i bilen….

Kl 02:40 kom bärgningsbil med starthjälp. Det tog honom 40 sekunder att ge bilen den ström den behövde för att starta och sedan åkte vi till föräldrahemmet.

Det var inte att tänka på att själva sätta oss i vår bil och köra ca 10 mil till efter detta äventyr. Det blev en whisky, några pepparkakor och så bäddade vi på golvet i mammas och pappas vardagsrum.

Vi for hemåt så snart vi vaknat och var hemma på eftermiddagen dagen efter att vi kommit till Sverige.

Jag hoppas att mitt samtal med taxisamordnaren på Arlanda denna natt får taxikön som kallas ”Övriga” att försvinna från Arlanda. Det var de som var sexistiska, överlägsna och ohjälpsamma. Ilskan sitter kvar… Inte för att vi INTE fick hjälp, men för att de var som de var… *suck*

Nu har vi varit hemma i drygt 3 veckor, har firat jul och antagligen planerar vi en ny resa. Till Kanarieöarna! ”E viva España – Olé!” (Å pappa har nytt batteri och fick även egna startkablar i julklapp! 🙂 ).

Publicerat i Semester | 1 kommentar

Semester 2017 – del 6

Torparliv

Som jag nämnde i tidigare inlägg ”Bland gråsuggor och vattenledningar” finns fler torparberättelser att nedteckna.

Denna fantastiska skogsidyll! Detta semesterliv som är något mer omständligt än hemma, men ack så pittoreskt och precis så som man vill ha det när man önskar miljöombyte och avbrott från vanlig vardag.

Hemma har vi gasolgrill, här var det en grillhink som var vårt redskap för middagsgrillningen. Vad behöver man när man ska grilla ”på riktigt”? Grillhink, grillkol, tändvätska, tändstickor (och kött förstås). Tändvätska!!! Vi letade runt i stugornas skåp och lådor… Ingen kvarglömd tändvätska fanns att finna någonstans.

Själv blev jag aldrig orolig. Han med stort H har vid ett annat tillfälle, fått eld på en engångsgrill i snålblåst utan tändpapper och med dålig tändare – så det här blir ju ingen match för honom.

Jag ville försöka bidra så jag erbjuder ett par nagellackborttagningspads som tändmedel. Dock läser jag på burken att de är acetonfria. Suck, de flammande upp i 2 sekunder och låg sedan som en kolsvart tupé på den otända kolbiten.

Lösningen blev tidningspapper, tålamod och tid. Tillslut brinner det och strax efter blir det glöd. Visste ni förresten att Sportbladet brinner mycket sämre än den vanliga tidningen? Kan vara bra att veta den dag ni glömmer handla tändvätska! 🙂

Senare på kvällen fick den kvarvarande glöden agera fotvärmare under bordet. När vi inte längre stod ut med myggen och när glöden inte förmådde värma oss tillräckligt så packade vi ihop och gick in i sovstugan.

Inne i vår lilla sovstuga tände vi värmeljus i den relativt mörka skogsnatten. Spelade Yatzy 150 gånger (överdriver, men många Yatzyomgångar blev det). Vi spelade även Chicago ett par gånger. Till slut får jag frågan om vi ska spela klädpoker istället.

Kvällen började bli till natt och jag ville ta mig en dusch innan tröttheten skulle få en chans att avråda mig från duschen. Mitt svar på förslaget blir därför: ”Ja, vi kan gärna spela klädpoker! Bara jag får ta en dusch först.”

Hans omedelbara svar: ”Jaha, du ska börja spela helt naken då?”

Missa inte den spännande fortsättningen i nästa del av Torparliv!

Publicerat i Livet, Semester | Lämna en kommentar

Rosita och Manuel

Vi är två! Särbo men alltid tillsammans! Jag lär mig mer om tvåsamhet för varje dag. Jag lär mig om hur ömsesidig respekt och djup, ärlig kärlek fungerar! Vi är ett team som fungerar! Vi kör!

Alla vardagliga sysslor finns i alla lägen i livet. Vi diskuterar ofta om vad vi anser vara livskvalitet. Vi väver ihop våra drömmar om vårt kommande liv. Vi lagar gärna mat tillsammans. Allt vi lagar är asa-pissa-gott, vi njuter av livet och varandra.

Så kommer vi till tidpunkten när måltiden är avslutad och det blivit dags att ”rydda” (norskt ord för att städa undan). Ingen av oss har ork eller lust… Vi har dock passerat åldern där man väljer att låta bli att städa undan efter sig. Det ska bara göras.

Livskvalitet skulle kunna vara att ha anställda som gör detta… En dag hittade vi på att det är Rosita som har anställning i vårt hus.

”Älskling, har du avskedat Rosita? Det är superdammigt i hallen…!”
”Rosita! En kaffe på maten vore gott!”
”Men vad fint det är här. Har du givit Rosita löneförhöjning?”

Nej, vi är varken rika eller lata. Det finns ingen Rosita. På något vis finner vi energi och lust i att göra dessa sysslor om vi ”blir” Rosita!

En dag när jag vistas i lägenheten som jag faktiskt betalar hyra för, så kommer ett mms från han med stort H. Bilden visar en nyklippt gräsmatta. ”Manuel har klippt gräset!” Nu hade vi helt plötsligt två anställda!

Tror aldrig vi kommer använda oss av RUT-avdraget, men vi har det rätt kul; jag, han med stort H, Rosita och Manuel!

Vår bästa tid är nu!

Publicerat i Livet | Lämna en kommentar

Semester 2017 – del 5

Liten älskling framför matstugan

Bland gråsuggor och vattenledningar

Denna fantastiska tid! Med energi och vilja att göra saker – tillsammans! Jag och han (ni vet han med stort H)!

Vi lånar ett torp (eller tre) av hans syster och hennes man. Vi lånar det i två dygn och när vi kommer så får vi veta att vattnet inte är påkopplat ännu. Inga som helst problem! Vi vill ju liksom bara få installera oss och njuta av det fina vädret. Vatten är ett världsligt problem!

Efter någon timme kommer hemmansägaren, hobbyrörmokaren, fantastiska svåger och ska se till att rinnande vatten finns i vår boning. (För övrigt en enorm lyx och en ynnest, med rinnande vatten, om du frågar mig! Hade lätt kunnat hämta vatten från manuell gammaldags pump och/eller använda dunk-vatten.) Vi är lyckligt lottade!

Hobbyrörmokaren och han med stort H börjar skruva och fixa vid vattenpumpen som är placerad vid ”matstugan” (i övrigt finns det en ”duschstuga” och en liten sovstuga). Jag är inte till någon nytta, så jag tänker att jag går till duschstugan (där det för övrigt också går att sova – så det blir ”vår” stuga) för att hämta snus.

När jag kommer fram till den stugan så hör jag att det liksom skvalar. Tanken är ”så bra – nu har de redan fått igång vattnet”. När jag kommer in i stugan så är det blött på golvet i hallen och halva toaletten….! Jag vänder på klacken och springer några stora steg tillbaka mot ”matstugan” och ropar ”Det rinner vatten på golvet här!”

Jag inser att de inte hör mig och jag måste byta strategi…. Jag rusar tillbaka till vår stuga och sliter ut mattorna och sedan slänger jag mig ner på golvet för att hitta var vattnet kommer ifrån. I botten på varmvattenberedaren rinner det fritt. Mitt pekfinger passar perfekt för det hålet. Där ligger jag nu…

Tar då fram min telefon och ringer till han med stort H. Hans tanke när han ser att det är jag som ringer: ”Nämen, vad hon är lat som inte orkar komma tillbaka…”

”Hej, jag ligger här och håller för en läcka – det rinner vatten rakt in i stugan! Kom hiiiit!!”

De kommer springande!

Det visar sig att vattenläckan beror på en bortglömd ”bottenplugg” och den hamnar strax på plats. Därefter skiter sig kopplingen på utsidan av huset så männen ligger på alla fyra under huset (bland gråsuggor och vattenledningar) och skojar om hobbyrörmokare och toalettexperter.

Den här bloggserien kommer innehålla fler torparberättelser!

 

Publicerat i Semester | 1 kommentar

Semester 2017 – del 4

Det har varit hektiskt!

En 17-åring har firats med allt vad det innebär; lunch på restaurang, byte av tröja på Stadium samt swishande av födelsedagspengar.

Samma dag håller vi grillfest för 10-åring med boule, kubb och pilkastning som aktiviteter! Maten var högt uppskattad och när farfar skär upp det helgrillade köttet från grillen så säger 10-åringen: ”Farfar, nu ser dina fingrar riktigt goda ut!” De är underbara de där barnen!

Kvällen fortsatte med film (Alvin och gänget) och alla somnade gött efter denna kalasdag!

Morgonen idag avnjöts på solsidan av huset med frukost! Stekt ägg, rostat bröd, ost, skinka, vattenmelon, kaffe och kolsyrat vatten! Efter lite ”var-och-en-i-egen-tid” så blev det lunch på Burger King!

Barnen returnerades till sina föräldrar och ”gamlingarna” hade återigen ”var-och-en-sin-egen-tid”.

Nu är dagens middag på fin-fina grillrester avslutad. Mannen (ni vet han med stort H) har snart fått vila sina 22  minuter. Jag ska väcka honom på ett bra sätt (kan ju annars vara en elak jävel – men aldrig mot honom)!

Så hektiskt och ”jobbigt” kan man ha det på semestern!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Semester 2017 – del 3

Jag lyckades på riktigt!

Jag hittade de verktyg jag behövde, jag har nu kommit fram till punkten när JAG är tillbaka!

  1. Bevis nr 1: Det var inte jobbigt att städa ur alla sopor ur lägenheten.
  2. Bevis nr 2: Jag finner lycka och glädje i att min (än så länge) särbo ger förslag till semesterplaner.
  3. Bevis nr 3: Jag orkade ta tag i planering och sociala telefonsamtal igår.
  4. Bevis nr 4: Jag slog dessutom inte igång TV:n på hela kvällen igår.

Nu kan det bara bli en asapissabra sommar!

#solfrossa

 

 

Publicerat i Familj | Lämna en kommentar