Hemresan – som blev liiite längre än tänkt!

Så – vi var alltså på Kap Verde en vecka… Vi som båda (på var sitt håll) hittills varit ”Kanarieöarna-nördar”!

Resan till (och från) Kap Verde är 2-2,5 timmar längre än en resa till/från Gran Canaria. På ditvägen blev det annonserat av kaptenen att resan skulle ta hela 8 timmar! För egen del applåderade jag och kände lycka för att få njuta ytterligare tid av charter-airen. Men min älskling var inte lika imponerad. Dock fick vi en heeeelt fantastisk ditresa. De nästan 8 timmarna kändes ju inte så jättelånga ändå, blev omdömet från han som inte gillar långa flygningar. Berodde tydligen på resesällskapet… 😀

Nåväl, nu var det hemresan detta ska handla om.

Det var en lika trevlig flygresa hem som dit! Den var även ”bara” 7 timmar lång. Det man ska veta då, är att planet lämnade ön kl 14:45 (lokal tid = svensk tid minus 2 timmar) och vi lämnade hotellet kl 11:30 lokal tid. Det tar lång tid att ta sig igenom säkerhetskontrollerna på Kap Verde. Du får visa ditt pass fem gånger innan du får komma ombord på planet, de beslagtar (nästan) alla tändare i alla väskor och MasterCard-kort fungerar INTE i Taxfree-butikerna. När 480 passagerare ska visa sitt pass fem gånger, lämna ifrån sig tändare i parti och minut samt var och en bli varse att MasterCard-korten inte fungerar – så förstår man att flygplatsrutinerna tar sin lilla tid.

Vi hoppar till Arlanda,  kl 00:05 (lokal tid) – Landning!

Hundvakten Pappa ska hämta oss utanför avgångshallen (det är bättre att vi går en trappa upp och ut, än att privatchauffören ska behöva trassla sig in på parkering vid ankomsthallen och betala hutlösa parkeringsavgifter) på Arlanda. Så snart jag får sätta igång telefonen så får jag kontakt med hundvakten Mamma (som ju är hemma och vaktar hunden). Jo då, pappa är på väg mot Arlanda *tummen upp*!  Känns ju som att vår plan på att kunna ta bilen från hundvakterna Mina föräldrar, ca 10 mil till ”vårt” hem, går i lås…

Ack så fel vi trodde..

Vi kom från ett utomeuropeiskt land och ALLA 480 passagerare behövde visa sitt pass för totalt 2 svenska noggranna passpoliser på Arlanda. Efter det så hade visst våra svenska bagageingenjörer anammat ”mañana”-mentaliteten (på Kap Verde heter det ”No Stress”), så det tog en evinnerlig tid att få väskorna.

Under tiden har jag haft kontakt med pappa i telefon. Han har avvaktat en bit utanför flygplatsområdet för att, på min signal, kunna köra smidigt fram till avgångshallen.

När vi passerar tullen så ringer jag och säger att vi är snart på utsidan av flygplatsbyggnaden. Pappa ska köra fram!

Väl ute i kylan (våra varma ytterkläder ligger i en kasse i pappas bil) så är inte pappa där. Vi rör oss en bit mot infarten till avgångshallen och hoppas och tror att han är i närheten.

Telefonen ringer. ”Hej, det är pappa! Jag FÅR INTE IGÅNG BILEN!”

Han står på en parkeringsficka vid en informationstavla en dryg kilometer utanför Arlandaområdet och kommer ingenvart…

Skönt för mig att känna att jag blir konstruktiv och relativt lugn. Jag löser detta med att föreslå att vi tar en taxi som har startkablar till pappa, där han är. Pappa tycker det låter bra. Jag lovar ringa när vi sitter i taxin.

Här gick det lite snett. Det fanns den här dagen och tiden på dygnet inte en enda taxichaufför som ens visste vad startkablar är för någonting… Det fanns inte EN ENDA taxichaufför som ville ta en så kort körning.

Det gjorde mig så ont att det finns människor som inte vill hjälpa till när man förklarar vad som hänt och det dessutom är en svår tid på dygnet att få tag i andra bekanta som kan hjälpa till… I klartext så blev jag heligt förbannad vilket jag tydligt visade de som hade taskig attityd och dristade sig att kläcka plumpa kommentarer…

Vi hittade en tillslut en shuttlebuss (en sån som kör till och från långtidsparkeringar) med en as-skön ”Chaufför-Berra” som lät oss åka med till korsningen före pappas ofrivilliga parkering.

Det var fantastiskt skönt att tillslut få sin jacka, halsduk och vantar och sätta sig i bilen….

Kl 02:40 kom bärgningsbil med starthjälp. Det tog honom 40 sekunder att ge bilen den ström den behövde för att starta och sedan åkte vi till föräldrahemmet.

Det var inte att tänka på att själva sätta oss i vår bil och köra ca 10 mil till efter detta äventyr. Det blev en whisky, några pepparkakor och så bäddade vi på golvet i mammas och pappas vardagsrum.

Vi for hemåt så snart vi vaknat och var hemma på eftermiddagen dagen efter att vi kommit till Sverige.

Jag hoppas att mitt samtal med taxisamordnaren på Arlanda denna natt får taxikön som kallas ”Övriga” att försvinna från Arlanda. Det var de som var sexistiska, överlägsna och ohjälpsamma. Ilskan sitter kvar… Inte för att vi INTE fick hjälp, men för att de var som de var… *suck*

Nu har vi varit hemma i drygt 3 veckor, har firat jul och antagligen planerar vi en ny resa. Till Kanarieöarna! ”E viva España – Olé!” (Å pappa har nytt batteri och fick även egna startkablar i julklapp! 🙂 ).

Annonser
Det här inlägget postades i Semester. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Hemresan – som blev liiite längre än tänkt!

  1. Vilken mardröm, det är det sista en vill efter en lång flygresa. Skönt att det ordnade sig till slut (y)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s