Det nya jobbet

Det är liksom inte helt lätt (oavsett anledning) att byta jobb när man närmar sig sin 50-årsdag.

Det tröttheten, den tröttheten… Inledningen var så tröttsam att jag tänkte jag aldrig mer skulle orka med något annat än att äta, sova och gå till jobbet (och möjligtvis även gå hem därifrån också).

Nya intryck, nya verktyg, nya (och nygamla) arbetskamrater – allt känns nytt. Ändå så vet jag att jag är på rätt plats för min bakgrund och kompetens.

En del av mitt nya jobb är att jobba i utvecklande IT-projekt. Vi arbetar i kontorslandskap. Det har jag gjort tidigare i mitt liv – inga konstigheter! Mitt fulla fokus ligger i att inte störa någon annan, så jag har stenkoll på röstvolym och liknande saker.

Vi sitter vid egna skrivbord med avskärmare runt. Svårt att förklara exakt – men framför och vid sidan av våra respektive arbetsplatser finns det en 5 cm tjock textilbeklädd avskärmare, som går från golvet och ca 1,5 meter upp.

I en liten paus i ett kreativt möte går jag förbi en kollega i kontorslandskapet och kollar ifall hon fick igång sina hörlurar. (Vi får låna hörlurar att koppla till datorn för att avskärma oss ytterligare, i de fall det behövs.)

Jag lutar mig ner mot henne vid sidan av avskärmaren och ställer min fråga med låg och icke störande röst. Precis när hon besvarar min fråga händer något helt oförklarligt. Mitt huvud dras mot kanten på avskärmaren och jag sitter fast… Skrämmande!

”Oj, vad konstigt!”, säger jag med samma viskande uttal.
”Vadå?”, säger hon. (Hon har inte ens förstått att jag fastnat med örat i någonting.)
”Jag tycks ha fastnat på något konstigt sätt….”, säger jag och ser nog lite rädd ut och fortsätter: ”Här vid örat – jag sitter fast!”

Jag visar med båda händerna och känner då att mina (högst oäkta) örhängen sitter stenhårt fast i avskärmaren.

Då går det upp för mig att,  i avskärmaren sitter det en hyfsat stark magnet… Förmodligen för att kunna koppla ihop flera avskärmare på rad. Precis där magneten fanns valde jag att låta mina kattguldsörhängen komma liiite för nära… och jag satt verkligen fast!

Kombinationen av att inte störa, asgarva och be en hyfsat okänd människa att hjälpa mig loss är inte en framgångsfaktor i ett kontorslandskap… (Jag hade skrattat så jag inte fått luft om jag bara kunnat!)

Jag ryckte nog bort huvudet till slut – så ett av örhängena släppte från örat och satt kvar i magneten. Bakstycket till örhänget satt kvar bakom örat (kanske chockat det med?).

Jag tog loss örhänget, satte fast det igen och gick tillbaka till mitt kreativa möte.

Efter en liten stund kommer min hörlurs-kollega med min telefon. Den hade jag lämnat på hennes skrivbord i rena förskräckelsen.

Genom glasdörren till vårt mötesrum ser jag sedan hur hon sätter fast både bestick och saxar i olika vinklar mot denna ytterst starka magnet. Är det konstig att man fastnar med små metall-creoler då? Nä, men ytterst obehagligt och oväntat!  😀

Dragningskraft i jobbet!?

Annonser
Det här inlägget postades i Vardag. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det nya jobbet

  1. livsglimtar skriver:

    Hahaha, jag har suttit som ett fån och inte fattat varför min gaffel satt fast i locket på min padda. Själva omslaget har ju en stark magnet vilket jag aldrig hade tänkt på. Sen gjorde jag stor succe när jag ”trollade” med en sked när barnbarnet var här, tänk att farmor kunde få skeden att hänga kvar i luften. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s