Bekännelse

Jag inser att mina inlägg nuförtiden till stor del handlar om död… Jag som inte ens godkänner döden… men kanske just därför då’ra?!

Min mamma lever. Men hon är inte sig själv längre. Hon är inte längre den där klippan som man alltid kunde kontakta, för alla frågor och tankar jag hade! Hon var ju mitt verktyg till att kunna fortsätta leva som vanligt, när jag ibland kände att jag ”halkade”. Det stödet är liksom borta, trots att hon lever..!

Hon har ju genom hela mitt liv varit den man kunnat ringa, dygnet runt, och fråga och dryfta alla möjliga spörsmål… Men det har sedan några år upphört. Hon är inte som min mamma längre.

Jag och pappa kämpade gemensamt för att få till en diagnos. Den är Alzheimers sjukdom, med bland-demens. Hon har flera olika påverkansfaktorer på hjärnan som gör henne… till någon som inte är som henne själv.

I samband med pappas bortgång ville jag finnas där för mamma. Det gjorde jag. Men var fan fanns hon? Herrejösses vilken plåga det var att befinna mig i det hemmet, när pappa var borta. Jag hade då en djup och sorglig känsla av saknad efter min pappa och samtidigt en sorglig känsla av att jag behövde leta efter min mamma. Trots att det fanns en person där, som såg ut som min åldrade mor..

Mamma! Jag har sörjt din kommande bortgång sedan jag var 19 år. Det var då jag jag insåg att du skulle dö före mig och att jag inte ville bli lämnad ”ensam” kvar i livet.. Jag har gråtit över att du ska dö sedan dess.

Du tror fortfarande att du är den du en gång var. Suverän! Du behöver ingen hjälp av någon. Du har inte tvättat på flera månader, men Gud nåde den som erbjuder sin hjälp med att tvätta… ”Jag klarar mig själv”, ”Det ska ingen annan göra”, ”Låt bli!” Men du och din sjukdom gör ju ingenting.. ingenting…

För mig så blir det därför inte så konstigt nu. När jag förkunnar att jag redan har sörjt dig. Du är inte kvar här längre. Någonstans hoppas jag att ditt riktiga ‘jag’ redan är med pappa, mormor och morbror Peter.. Du skulle definitivt må bättre där, hursomhelst.

Jag erkänner – jag tycker inte att ”hon som ser ut som min åldrade mamma” behöver fler år som levande.

(Jag inser att alla utelämnade detaljer kan göra att min text sätter mig i dålig dager, so be it!)

//Må rättvisan segra oavsett vad som drabbar mig